Med ett par svenska informanter som bott länge i Tyskland får jag rapporter om läget där. Från A kom en artikel (ur Berliner Zeitung), skriven av en sån där ”språkpolis” som undertecknad. En ödets ironi har gett skribenten efternamnet Harmsen. Hur roligt det är vet endast de äldre som känner till svenska ordet ”harmsen”, på tyska "entrüstet” eller ”erbittert”.
I artikeln som handlar om översättningslån från engelskan, citeras Harmsens landsman, författaren Max Goldt, som kallar fenomenet ”primitiva översättningsanglicismer”. Ett exempel på dessa är redan så gammalt hos oss att knappt någon reagerar: ”jag är fajn med det här”. Den tyska ”stölden” låter ”damit bin ich fein“ och kommer som var och en kan räkna ut från ”I’m fine with that”. Såväl tyskar som svenskar sa förr ”jag håller med om det” (eller andra inhemska exempel utan ”fajn/fein”).
Även ”narrativ” tas upp, ett ord som både tyskan och svenskan gödslar, ödslar och slösar med. Skribenten Harmsen förklarar inledningsvis att engelska ”narrativ” innehåller mer information än tyska (och svenska) ”berättelse” respektive ”historia”. Men efter att kultursidesfolket tag i det "hamnade det på gemene mans köksbord". Det här gäller många begrepp från engelska, enligt artikelförfattaren. Och folk imponeras av den plötsliga användningen: ”Det låter så viktigt och bildat”. (Tyskan fritt översatt av undertecknad.)
Även ”narrativ” tas upp, ett ord som både tyskan och svenskan gödslar, ödslar och slösar med. Skribenten Harmsen förklarar inledningsvis att engelska ”narrativ” innehåller mer information än tyska (och svenska) ”berättelse” respektive ”historia”. Men efter att kultursidesfolket tag i det "hamnade det på gemene mans köksbord". Det här gäller många begrepp från engelska, enligt artikelförfattaren. Och folk imponeras av den plötsliga användningen: ”Det låter så viktigt och bildat”. (Tyskan fritt översatt av undertecknad.)