Lägerelds-tv-tittande har infallit olika beroende på ens egen ålder

Ha! Apropå klagan över det förmätna ”så bra är boken/hur bra är filmen?” som bloggen tog upp i går, står i dag som programbeskrivning i nämnda radiokanal, P1: ”Hur bra är sista säsongen av The Crown?” Ja, man undrar ju. Det kanske är bäst att alla som intresserar sig för kungliga familjer ser serien själva.

Länge har det sagts att tv-tittandet minskar, men det finns ju underhållning till förbannelse i det mediet – även om det som kallats lägerelds-tittande i viss mån upphört (p g a playtjänster

o dyl). Om det nu har det. En ung filmkritiker talade väl och genomskådande i ett av P1:s kulturprogram och menade att ”vi drunknar i tv-serier” på ett sätt som inte var fallet ”när tv var en lägereld och alla ville tala om Lost”.
   

Det är komiskt för en äldre person att höra begreppet lägerelds-tv ihop med en serie som sändes 2004, förstås. Men alla har vi ”vår egen tid” att jämföra med och undertecknad skulle väl kalla ”Kvitt eller dubbelt” och ”Hylands hörna” de första tv-eldarna.

Vad den unge filmkritikern antydde var m a o att mängden serier gör att folk inte längre orkar samtala om dem (på jobbet) eller diskutera dem med sina vänner.

Och det beror antagligen på detta överflöd och det sträcktittande som efter det engelska uttrycket (för all slags överdriven konsumtion) kallas binge-tittande. Det här känner också en mycket äldre människa igen, ens generationskamrater är ofta fullt upptagna med att mosa i sig tv-serier och annat nytt samt omtalat, sådant som såväl gammel- som sociala medier anbefaller.