Berättelser från forna dagar, bl a om skurkar som kallas billånare

Oförtrutet plitas i denna blogg ner språkminnen från ett annat århundrade och ett annat millennium än innevarande. Men ibland är det skralt med hågkomsterna: utan att veta det är man så påverkad själv av nyspråket att det är svårt att minnas hur saker brukade uttryckas för sådär 30-40-50 år sen. (Eller så står en alldeles egen glömska i vägen.)

I alla fall var det tacknämligt att en radiojournalist sa ”Det finns en berättelse om att kriget …” Det glädjande var alltså att slippa de annars allestädes närvarande ”narrativen”. De kan ju annars varvas med synonymen ”berättelse”, men ändå: Minnet letade sig allt längre bakåt. Sa man ens på det viset? ”Det finns en berättelse om att kriget vad-det-nu-var”.

Utan att vara ett sanningsvittne misstänker jag att vi formulerade oss annorlunda. Den just citerade meningen kan ha börjat ”Vad gäller kriget sägs att” eller ”gällande kriget säger man att” – eller ytterligare något fjärde, femte, sjätte o s v. Radioinslaget hade, tror jag, rubriken

”Berättelsen om ett oövervinnerligt Ryssland”.

Emellanåt dyker rätt banala saker upp och propsar likaså på att skruvas tillbaka i tiden: ”Vad sa man?” Här handlar det om kommersiella ting, bilar, närmare bestämt. En helsidesannons i en papperstidning visade bild på övligt flotta fast lediga (casual, som det heter på svenska) människor med en dito livsstil och som valt sin lämpliga bil till den.

Under priset stod tillägget ”billån fr 3 195/månad”. Det fattar även jag: man tar ett lån för att ha råd (varför nu folk gör såna saker) med bilen och kostnaden är 3 195 i månaden. Men billån? För oss från förra årtusendet är "billån" ett belastat ord. Åtminstone är "billånare" det.

Kollade i SAOL, den senaste utgåvan. "Billån" är detsamma som ”lån till bilköp” och "billånare" betyder ”biltjuv”. Lite komiskt är det väl ändå?