Vi kunde helt enkelt endast vara illamående (och kanske kräkas) samt välmående. Det senare användes ofta i en överförd bemärkelse, ”förmögen, välbärgad” m fl synonymer. Jag har mycket svårt att finna mig i fraser som ”mitt mående” eller ”fysiskt/psykiskt mående”. Så fort jag hör det (ofta) undrar jag vad vi sa förr. Det var väl inte så att vi aldrig kände oss sjuka, dåliga (en gammal synonym till sjuk), illa till mods, stressade, nervösa, sorgsna, ledsna.
Men ”mående” är en skitterm (sätt ett bindestreck mellan t-na så blir det läsbart!), enligt min mening, den är för tam, fjantig, svepande och säger för lite om tillståndet hos den vars "mående" är kasst (eller bra, i bästa fall)
Språket förenklas, sanna mina ord. Liksom själva livet. Hur tusan ska människor känna sig väl till mods när det mesta går ut på att underhållas? Konsumera? Bli allt språkfattigare? Låtsas att ens liv är tjofadderittan? Samt ta bilder av det och skicka till alla ”vänner”?
Och varför blir en gammal tant (som en annan) så upprörd, då? Jo, genom att lyssna på ett radioprogram om självhjälpsböcker. I det här inlägget och nästa tänkte jag dela med mig av citat ur programmet, citat som får framtidsromaner från 40-talet att låta som rena Bullerbyn. Här är ett: ”Arbetet gav dem [studenter som skrev uppsats om självhjälpsböcker] verktyg i hur de själva kan navigera i den rådande diskursen och lingot i självhjälpsvärlden”.
