Det ord jag aldrig hört (såvitt jag minns, är bäst att tillägga) var ”dagkvist” och det yttrades helt självklart av en programledare i P1:s Naturmorgon. Hon sa, som svar på en lyssnares fråga, en mening som lät ungefär så här: ”Den här fågeln ser man sällan på dagkvist”.
Ja, det är klart, finns både kvälls- och nattkvist, så varför inte. Särskilt som frågan handlat om en fågel (uggla) som mest är ute och jagar mat i mörker. En googling visar också att dag(s)kvist är något som vanligen fåglar ägnar sig åt att sitta på. Själv har man kunnat befinna sig på morgon-, kvälls- och nattkvisten men då, som synes, oftast en kvist i bestämd form. Sara Lövestam, språkvetare, bl a, skrev i en krönika (Sv DK, 20/12 2020):
När nattkvisten hade slutat vara en trädgren och blivit en ungefärlig tidsangivelse, blev den snabbt till både morgonkvist och kvällskvist. (Den enda kvisten som inte riktigt tagit sig är väl dagskvisten.)
Krönikan är underhållande, hon tar sig också an ytterligare en något obestämd tidsangivelse – likaså hämtad från naturen – nämligen den som slutar på -snåret. ”Jag kommer vid sjusnåret” – ja, det har jag nog personligen använt oftare än kvistangivelserna.
Kvistarna och snåren skulle kunna användas av de svenskar som envisas med att stjäla det motsvarande, engelska, -ish: ”Jag kommer sisådär sju-ish”. Bra konstigt förresten, även ”sisådär” antyder ju något ungefärligt. Precis som "cirka".
