Inte ska väl gammelmedierna tala ett så exkluderande språk?

Samtiden är tillåtande inför språkuppluckringen, men nog är det dåligt när studenter vid ett universitet uppges ha ”tagit emot ett stipendie”, och universitet självt skriver så. Det är även illa när klädhandlare säljer ”blåmönstriga” klänningar. Djävulen sitter i detaljerna, säger ett ordspråk som tillskrivs såväl britter som tyskar, vilket inte ändrar faktum. Och faktum visar att det blir allt svårare att förstå vad man läser och hör, har jag sagt det förr? Förbluffande nog verkar många ovetande, men det kanske slår dem en dag som en allvarlig sak. Ännu är likgiltigheten stor. Eller är det anpasslighet?

Vad som INTE är nåt att förundras över är att ungdomar talar och skriver ett annat språk än man själv, så har det varit länge. Men det går lite väl långt i de medier vars ambition är att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig deras respektive innehåll.

I ett P1-program om mode, pratade en mycket ung journalist bl a om en populär skodesigner. Så här lät det: ”Det är värdefullt för mig att köpa ett par tabis, för jag beundrar hans legacy och story-telling genom hantverket”. Modespråk är i och för sig inget jag talar flytande, men att något är så in i bänken exkluderande! Är inte det ett ofta använt ord i de medier jag talar om?

I sanningens namn är det kanske samma som med sport-, mat- eller motorprogram: utan förkunskaper är det svårt att tillgodogöra sig vad som sägs. Men den här tidningsjournalisten med svenska som modersmål, och ändå lite svårt med uttalet av vanliga svenska ord, sa också: ”Jag tror att lyx, essentially, handlar om exklusivitet.”

I morgon ska ett positivt utrop vara inläggets första. Surproppar som en annan får inga kamrater. Och så har jag tagit reda på vad tabi är. Spännande grejer på gång.