Liten betraktelse över språket, tryckkokare och gamla disktrasor

Tänkte först fortsätta att dissekera ordet brukarna, men det är så fult att jag tar en paus från just det. Det finns så mycket annat frånstötande att kasta sig över! Dessutom vore det inte bra att fjärma sig från rollen som gnällspik. Det finns för många som måste vrida allt till något slags likgiltighetsoptimism, så ser icke min tanke om framåtskridande ut! Optimism ska sparas tills den verkligen behövs. 

Tryckkokare, 1860-tal, Wikipedia

Bloggen ska ses som (de fem som läser den kan hoppa över en bit) överlevnadnadsutrustning, en tryckkokare som pyser för att inte explodera (eller hur de nu funkar).

Pysandet kommer av sig självt ur sånt vi ömtåliga ofta ser som personliga förolämpningar. Som när politiker talar, tex. Den optimistiska omgivningen märker inte ens att språket låter som halvt urvriden gammal disktrasa. Jag talar inte enbart om det som några ännu kallar språkliga felaktigheter utan det som bara blir till disktrasesörja. Hör på detta: ”Och då kommer den frågan upp på bordet och då får vi se vad partistyrelsen landar i efter att ha lyssnat in de här dialogerna”

Jag förstår och märker att ett sådant språk inte stör så många. Jag förstår att det här kallas språkutveckling eller språkförändring. Jag förstår att jag vill lyssna på P1:s Radiofynd (50-,60-,70-,80-åriga program) ofta, ofta. 

PS Ett citat: Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den onda klok – Varför är allt en trasa? (Carl Jonas Love Almqvist, 1793–1866)