Alla kanske inte grubblar över saken, men denna blogg skrivs enbart utifrån undertecknads egna känslor och föreställningar samt är en högst egocentrisk historia!
Med det som bakgrund – att tåla ointressanta meddelanden en masse – är det konstigt att jag får spader av andra yttranden med ungefär samma uppbyggnad. ”Jag vill ge en röst åt …”, är ett sådant. Det är nog för att det låter pretentiöst. Ett annat är ”jag brinner för…”. Anledningen är densamma, tror jag. Brinnandet retar mig på ett märkligt vis, om man valde andra ord skulle det inte låta lika irriterande, t ex ”jag intresserar mig för, engagerar mig i, vill verka för”.
Det finns fler: Häromdagen sa nån (det kan ha varit Joe Biden) att det var ”dags för USA att läka” (fast han använde ordet ”heal”). Jag ryste. Inte av välbehag. Och vet inte varför.
En ytterligare rysmening är den som använts i alltför många rubriker: ”Hon (han, de, Eva-Lotta, Nisse m fl) lever sin dröm”. Om jag nu psykoanalyserar mig själv tror jag att obehaget beror på att meningen såg så festlig och personlig ut första gången, men snabbt blev en klyscha. Som fick mig att minnas Mitt livs novell och Fickjournalen.
