Men hur fel är det inte att förenkla, så fort man försöker nysta i språkliga härvor så händer det som redan Predikaren beskriver (1:18): ”den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”.
För det första finns det ett antal sätt att skriva företeelsen: ”take away, take-away, takeaway”. Och det finns det flera betydelser som kanske inte är allom bekanta (t ex dem vars modersmål inte är engelska). Kanske inte på vetenskapliga, men dock egna erfarenhetsgrunder, tror jag svenskar alltid när de använder "takeaway" menar ”hämtmat”. Vilket de egentligen borde säga.
För ”take away” (särskrivet) är ett partikelverb och dessutom synonymt med ”take out”. Men det finns alltså även som substantiv. I ordböcker ges brittiska, ibland amerikanska, alternativ och jag är inte den som klarar av att ge en rättvisande bild av uttrycket. För ”a takeaway” kan lika gärna vara matstället som maten. Take away och take out kan givetvis också betyda ”ta bort” och ”ta undan”. Takeaway och takeout kan vara termer i golf och andra bollsporter.
Svenskar har naturligtvis all rätt i världen att kalla hämtmat för takeaway om de vill. Och det gör de snabbare än andra, anammar engelska uttryck, alltså. Förutom att äta takeaway dricker de sitt kaffe ”to go”. Det senare, to go, betyder samma sak som man blev tillfrågad i restauranger/kaféer förr: ”Att ta med eller äta/dricka här?”
Förresten ”dricker” de inte sitt kaffe to go, de ”tar” det to go. Precis som de ”tar” socker eller mjölk i sitt kaffetogo. Om jag inte minns fel ”använde” vi (eller inte) socker och mjölk. Varför ”ta” blivit det vanligaste verbet behöver man inte fundera länge över.
Det har lamenterats över takeaway förr i denna blogg, bl a 25 maj i år
