Personligen hade jag föredragit vilket som helst av mina egna förslag. Inte heller hade ett ensamt ”häftigt” inte känts störande. Men vid ”sjukt häftigt” sätter min egen språkhistoria stopp. Den sjukan dök upp för sent i mitt liv – jag kommer inte att kalla något sjukt som inte är sjukt.
Det här gäller förstås många ”nya” adjektiv, som ”fett” i ”fett bra”, bl a. SAOL har med ordet ”fet” i en närbesläktad betydelse (av något bra, stort, jätte-) och ger som exempel ”en fet chans”.
Klart att man till nöds förstår de här beskrivande utbrotten, men förstärkningsord som ”sjuk” och ”fet” kan ställa till det. En kultursida beskrev en bok som ”en fet roman för vuxna”. Skribenten menar förmodligen något positivt, att boken är gedigen, innehållsrik, angelägen.
Annars är ”tjock” en av synonymerna för den gamla innebörden av ”fet” och hade det stått en ”tjock roman” hade man tänkt ”tegelsten”. Vilket i sig är ett av många exempel på att man måste ha speciella förkunskaper för att förstå vad vissa texter beskriver.
Om inte skulle man kunna tänka: Tegelsten? Va? Så är det med språket och vandrar man vidare med ”tegelstenen” i tanken kan man känna en sjukt häftig och fet förvåning över alla de byggelement som behövs för såväl hus som språk.
