Det är bara mig som här skriver lite krystade saker om pronomen

Apropå de personliga pronomen som togs upp i bloggen nyligen (de, dem, dom), vad sägs om följande mening (textremsa tv-serie): ”Du är inte du, du är mig”? Historien var konstig, häng med nu: en man hade av någon anledning opererats till oigenkännlighet och dessutom var hans tidigare minne raderat. Hans före detta ”jag” hade anat vad som skulle hända och spelat in en filmsnutt som förmedlades till den ”omgjorde” mannen när metamorfosen var genomförd.

 
Där sa alltså hans gamla ”jag” till hans nya: ”you are not you, you are me”. Översättaren valde att skriva ”du är inte du, du är mig”. Mja, här vill man gärna tro att det flesta svenskar skulle reagera och tycka att det borde ha stått: ”du är inte du, du är jag”.

 
Alltså skiljer sig användandet av personliga pronomen åt mellan språken. Som predikatsfyllnad används i engelskan objektsformen. Om någon pekar på en bild och frågar ”who is that?” – ja, då blir svaret ”it’s me” eller ”that’s him”. Vi säger ”det är jag” eller ”det är han”. Frågar någon ”who wants to go to the cinema?” kan svaret bli ”me”. Om frågan ställs på svenska och en person svarar ”mig” kan man dra slutsatsen att denne inte har svenska som modersmål.

En anpassning till engelsk syntax (morfologi och lexikon) är i full gång. Inte många tycks bry sig om den saken. Inte ens i de rum, institutioner eller läger där dem verkligen borde.