OK. Den som skriver här i bloggen är som bekant en tråkig fan som utan att blinka skulle kunna fortsätta använda ord som ”ansedd” och ”främjande”. Grejen med det moderna språkbildandet är att ord med nordiskt och germanskt ursprung ska väck – de må ha hur många hundra år som helst på nacken. Varifrån ”kreddig” och ”promotiv” kommer kan den som vill gissa.
Det är svårt att förstå denna tvångsmässiga strävan. Man kan ju enkelt bilda tillfälliga ord utan att de måste in i svenska ordböcker. Pratar man i ett litet sällskap kan man unna sig nästan vilket språkbruk som helst. ”En sån benglans bra bok”, skulle de flesta förstå, men inte måste ”benglans” in i en ordlista för det.
Som avrundning på adjektivsnacket måste även ”sexigt” tas upp. Från att inledningsvis ha varit en beskrivning av en kvinna (oftast) klädd i obekväma (lika ofta) saker: strumpeband, korsetter, högklackade skor, betyder det nu lika gärna ”spännande, intressant” (SAOL 2015).
Med allt detta sagt tycker sbråkmakaren att det nyss nämnda ”benglans” BÖR stoppas in i ordlistorna. Betydelsen är, som hos så många andra adjektiv, ”jätte-, fett” eller ”sjukt”.
