På alla slags redaktioner, tidningars, radios eller tv:s, fanns alltid några som vaktade särskilt på ordval. Inte bara korrekturläsare – redaktörer, skribenter, grafiker: många var de ögon (öron) som betraktade (lyssnade på) det som skulle ut till allmänheten.
”Så här kan man inte skriva”, var en vanlig kommentar. Vanligen (men inte alltid alltid) yttrades den av äldre medarbetare. Avsikten var inte (alltid) att klaga, ej heller att kränka någon. Personen kan helt enkelt ha känt till att ett ord eller uttryck var felaktigt. Numera är det inte många som bryr sig. ”Så kan man också säga”, hörs från håll som borde veta bättre.
Allt det här dyker upp i minnet när nyhetsuppläsaren (radio), apropå en amerikansk musikfestival där tumult utbröt, säger: ”Publiken rammade kravallstaketen.” Vad som hände är snarare att publiken stormade scenen, ”tryckte på mot scenen”, som SVT nyheter korrekt skrev. ”Folkmassan började tränga sig mot estraden”, skrev svenska Yle, bra uttryckt även det.
Verbet ”ramma” är något som fartyg brukat göra. Ursprungligen var ”ramm” ett slags anfallsvapen på ett fartygs förstäv. Detta skulle förstöra fiendens båtar. Ordet används i dag även om annat (med motor) som med full gas körs rakt in i eller på något.
Men en publik rammar inte saker. Den typen av kunskaper fanns hos en del medarbetare som förr befolkade mediers redaktioner. Nu normaliseras felanvändningar av ord på ett nästan tvångsmässigt sätt: inget är fel. Folk rycker på axlarna. Äsch, liksom.
