Frågan är om någon ens kan börja förstå vad jag är ute efter?

Det enda jag är ute efter är ett språk de flesta av oss är skapligt överens om som kommunikationsverktyg. Det behöver inte vara litterärt eller ens vackert, det viktiga är att det fungerar – man accepterar vanligen inte andra halvdana eller trasiga grejer! Tänker genast säga emot mig själv och ta upp en fråga som är intressant både funktionellt och estetiskt sett. Och dessutom omtjatad intill leda i denna blogg!

Folk som lyssnar på pangschisradiofavoriten Ring P1 har hört exemplet otaliga gånger. Där säger programledarna ”nu har du lyft frågan”, när någon sagt sin mening. (D v s innan programledaren börjat bjäbba emot i något som kallas ”diskussion” eller ””debatt”.)

Särskilt en av journalisterna säger ALLTID ”nu har du lyft frågan”. Det finns andra sätt att uttrycka samma sak, åtminstone någon gång emellanåt: Nu har du tagit upp (påpekat, uppmärksammat oss på, framhållit) detta/ämne/frågan/saken/problemet”.

Och nu lyfte även jag frågan. Igen.

Här kommer en till. Det gäller en enda mening i en tidningstext, en mening som antagligen inte skulle kunnat formuleras så för något decennium sedan. I morgon ska den diskuteras, debatteras och dissekeras. Lyftas, för den som vill. Här är den:

 
Kan någon som själv inte orsakat någons död ens börja förstå hans situation?