Världen var vackrare, bokstäverna snyggare och adjektiven finare

De äldre av oss har varit med om en skoltid när stor vikt las (lades, då, Word stryker under formen ”las”) vid modersmålet. Vi drillades i handstil och fick träna i linjerade skrivböcker där vi formade hundratals o, n och r i rad. Eftersom det finns 28 bokstäver i svenska alfabetet blev det många skrivböcker. Särskilt som även de stora bokstäverna skulle bli lika snygga.

 
Jag är ännu inte överens med stora L, S eller R. Små r var också knepiga. Men detta verkar inte längre plåga barnen. Vad gäller resten av språket: stavning, grammatik med korrekta meningsbyggnader och stilnivåer tas det uppenbarligen inte heller på allvar längre.

Nyligen satt undertecknad och retade upp sig på nya adjektiv. Och de är några stycken. Det var så jag kom på det här med ens skolgång när man i de första klasserna kunde få uppgifter som ”skriv ned några adjektiv och bilda sedan meningar där de ingår”.

Det var tider, det, när man satt bland de duktiga flickorna och skrev om blå sjöar, glada skolbarn och arga kor. Nu upphörde tyvärr studieintresset efter de tidigare skolåren, men glädjen i att utföra enkla uppgifter finns kvar, så här ska här manglas på med adjektiv som är nya och fula och har förstört den dassbonadsvackra värld som var 50-talet. (Det kan finnas läsare med annan åsikt…)