Skrivfel kan bli lustiga, men inte om sammanhanget är allvarligt

I går citerades en svordomsexpert som bl a nämnde att tyskar gärna svär med ”avföringsord”. Det är ju inte direkt ovanligt för svenskar heller: ”skit”  används ofta som förstärkningsord i "skitdum, skittokig" o s v. Vi säger ”det ska du skita i” och liknande. Antagligen är de individuella variationerna på temat skitmånga.

Tyckarna har ordet ”scheisse” eller ”sheiss-” i sammansättningar. ”Det skiter jag i” kan exempelvis uttryckas som ”das sist mir scheissegal”. Den som läst lite tyska och använt språket vet att det gäller att se upp med stavning och uttal i likartade ord. ”Schiessen” är ”skjuta” och ”scheissen” är skita.

”Anscheissen” kan låta brutalt för en svensk men betyder på vardagsspråk ”grundlura, blåsa (någon på något), skälla ut.” Och ”beschissen” kan översättas med ”jävlig, skitdålig”. Lexikonet jag använder är Norstedts tysk-svenska ordbok som ger exemplet ”Das Essen war beschissen” – ”maten var skitäcklig.

 

Bild: Die Welt, Thomas Laeber

 "Beschiessen” (där ”ie” uttalas som ett långt ”i”), däremot, betyder "beskjuta" 

Det finns alltså lite olika sätt att hamna i skiten på tyska. En nylig händelse som blev pinsam för alla inblandade är den minneskrans som beställts av SPD i samband med att krigets offer hedrades under Volkstrauertag (Folkets sorgedag, i år 17 november).

Läsaren inser säkert att det ord som står skrivet ”Verschissmus” låter illa, även om just den sammansättningen inte existerar. Det gör dock ”Faschismus”, som det skulle stått.

Vad som heller inte finns är någon som i denna långa kedja av beställning, bandtillverkning, bindning och upphängning läst texten.