Det här passar en gammal trött cyniker vars uppgift också är att spana. Inte bara framåt, utan även bakåt. Förutom de värstaste superlativerna kan man sedan länge notera den stora nyansobalansen. Många ord har blaskats ut till ett intet. Ta ”lust”, t ex. I mitt gamla ordförråd finns ordet dels ensamt och befinner sig i ett passionsrike, kan man säga. Dels existerar det i fasta uttrycket ”ha lust” att göra saker. Det kan vara synonymt med ”vill”, kanske: ”jag har ingen lust att städa/vill inte städa/känner inte för...”.
Nu går ordet som sådant åt pipsvängen. ”Lust” och sammansättningar som ”lustfyllt” kan användas om vad som helst. Personligen skulle jag inte ens kunna uttala en fras som ”lustfylld träning”. Inte heller låter en ”en lustfylld måltid” riktigt klokt.
I gengäld, för ett sådant finns ofta, extradekoreras helt vanliga ord så att de ska låta som något mer än de är: ”Sen januariavtalet tillskapades…” sa en röst i radion och man undrar varför inte ”skapades” räcker. Men det skulle låta dumt, vid närmare eftertanke. Kanske ville rösten säga ”tillkom”, vilket hade varit mer korrekt.
Vad gäller ord som fått en lindrigt sagt förstärkt innebörd finns det enkla verbet ”ligga”. Meningar som ”han får inte ligga” låter konstiga för oss med äldre språkbruk i skallen. Ens första reaktion är: ”Va? Vem/vad hindrar honom?”
