På en vanlig gata, en vanlig dag, stirrar man in i ett mysterium. Klottret på elskåpet, den kortaste av kortpoesi, rymmer mer än man tror vid en första anblick.
Någon har fått för sig att måla dit språkets kanske mest frekventa ord, den sammanbindande konjunktionen OCH. Som betraktare tänker man kanske ”vaddå OCH vaddå?” Men en närmare eftertanke medger att tolkningen kan bli synnerligen fri.
Någon har fått för sig att måla dit språkets kanske mest frekventa ord, den sammanbindande konjunktionen OCH. Som betraktare tänker man kanske ”vaddå OCH vaddå?” Men en närmare eftertanke medger att tolkningen kan bli synnerligen fri.
Men som man står där och grunnar över det ensamma och-ets roll dyker ett tvivel upp: Är personen med färgburk och en obändig målarlust i själva verket en positiv fransos som inte kan hejda ett optimistiskt OUI?
För visst blir det ett sådant om man vrider huvudet till höger? Men som meddelande är det i förstone inte mycket mer än ett och. På samma sätt är eventuella anledningar till ja-sägandet få.
