Uppåt, inte norrut”, upprepar berättaren för sig själv i Edwin A Abbotts Flatland (1884). För talan gör en kvadrat som lever i en tvådimensionell värld.
Lite som en Gulliver lär han känna – inte invånare i olika storlek och dito länder, utan i olika dimensioner. Bl a träffar han en sfär - ett klot - från den tredimensionella världen, ”Spaceland”. Romanen är en satirisk science fiction-roman, m a o ovanlig för sin tid.
Kvadraten-berättaren försöker minnas den tredje dimensionen efter att få ha upplevt den. Det är då han upprepar sitt ”uppåt, inte norrut”.
Nu kan man känna sympati för hans minnesfras. Undertecknad är själv på det klara med att Norrland ligger uppåt och Skåne nedåt. Men det är en annan historia.
Hur som helst ledde en man i ett radioprogram in mig i dessa tankegångar av djup karaktär. Han sa, och nu citerar jag: ”det här ledde upp till följande resultat, blabla”.
Mannen måste rimligen ha menat "ledde fram till".
Det här hörde det roliga med att lära sig engelska i skolan. De som pratade pratade det språket kunde inte vara kloka, de sa helknäppa saker. Och man fick svälja faktum. ”Come up to me” kunde de säga och stå några meter framför en på precis samma nivå (jag menar rent konkret), Vad de menade var "kom fram till mig".
De går faktiskt också ”up” när de ska ”upp” samt "come here" när de menar "kom hit". Så där håller de på.
Alla språk konstrar och har sig. Desto viktigare att behålla sina egna upp och fram och hit och ut och dit och in.
Leder upp gör man t ex en ko på berget (eller hellre en bergget). Men inget leder upp till några resultat.
Sens moral: Man bör respektera icke enbart de egna prepositionerna och adverben utan även andras. Det gäller f ö alla ordklasser. I alla språk.
*Två topografiska tips i denna annars så tipsstrama blogg:
https://www.youtube.com/watch?v=_9wXbjJpI6U
https://www.youtube.com/watch?v=Vtua8rqCNC0
