Låt oss börja med "jätteliten". Trots att förstärkningsordet "jätte-" lär ha en lång historia upprördes de äldre (40++++) ännu av av detta i min barn- och ungdom, och den inträffade inte igår.
"Jätte betyder något stort och då kan väl inget vara jättelitet?" sa de.
Vi tyckte att jätte- och massor av liknande (kanon-, as-, så småningom skit-) var lika självklara som dagens "sjukt bra" och allt annat "sjukt" folk kan komma på. Orden vi har räcker inte till, med andra ord, och hur kan det då komma sig att man vill ha andra ord? Varför vill vi så gärna tar över engelska ord och fraser. översätta dem och förpassar en massa inhemska varianter till den s k historiens s k skräphög? Utan att reflektera?
Tillbaka till ett av de ord som under lång tid varit svenska. Jag använde det nyss, "avdöd", trots att det skapar ett moraliskt dilemma för undertecknad. Det är i sig en fascinerande kombination av "av" - som i avliden, avsomnad, avtuppad m fl, och "död": hur mycket dödare än död kan man vara?
I SAOB står (tillsammans med äldsta belägget från 1700-talet) att det betyder "gm döden bortgången; afliden, död". De två sista känns lite tama, däremot är väl "genom döden bortgången" den bästa synonymen: såväl den som "avdöd" självt betyder, vad man förstår, döddöd, jättedöd, sjukt död.
Moraliska dilemmat är att jag vanligen inte gillar att man plockar ord från forntiden för att försvara sådant som låter åtminstone en smula avdött i vår tid. Men när det är jag som bestämmer blir det märkligt nog inte fel.
Om du frågar mig.
Och frågar du mig kan jag berätta att "om du frågar mig" kommer från ett engelsk uttryck: "if you ask me". Det betyder egentligen inget annat än ”tycker jag”. Sätter man det först i meningen, "om du frågar mig anser jag detta vara slött", kan en svensk lika gärna säga det självklara: "Jag anser/tycker (m m) att detta är slött".
Men det är få som frågar mig.
