Fenomenet är omvittnat: Den som slåss och bråkar har själv varit utsatt i unga år. En tidnings korrektur för sådär en 40-45 år sedan var en drivbänk för pennalism. Jag skämtade lite där med förleden "penn-", vi skrev ännu med såna verktyg då.
Sbråkmakaren har av födsel varit språkfrivol. En del tog korrekturet ur mig och så skapades ett partiellt ordmonster. Dr Jekyll och Mr Hyde, kan man kalla slutprodukten.
Nu skrev vi på korret inte så mycket själva, den största glädjen var att i lönn flina åt skribenter (i den tidens hierarki var placerade högre) som dabbade sig. Arbetsplatsen var intressant och ovanlig, där fann många utlopp för hämndbegär och småkomplex.
När vi själva gjorde fel var det sannerligen inte roligt. Man lärde sig därför att också sätta sitt ljus under skäppan – utifall att.
Egentligen var det världens bästa skola vad gäller såväl ord- som människokunskap.
Själv fuskade jag lite i ”lättare” skriverier och mina kolleger fick korrigera mig. Att samtidigt vara kriarättare och halvslamsig kräver sin person. Det gick bra att göra stilmässiga utflykter beroende på textens art, tyckte jag bland annat, och skrev alltså redan för många decennier sedan ”mej, dej” och ”sej” samt annat som gav de äldre kollegerna raptus.
En av korrekturhårdingarna läste mitt första kåseri. Det enda hon sa var: ”Sej är en fisk”.
Just då (eller ”där och då” som folk säger i översättning från ett välkänt språk) formades den balansgång som skulle bli evig – och jävlar så svår! – nämligen den parallella: Språk är ett viktigt kommunikationsmedel och samtidigt eller ibland en gigantisk graffitivägg där man har rätt att gå bananas med sina färgburkar.
*Försök inte förstå rubriken, den sattes av Mr Hyde
