onsdag 1 november 2017

Ordens valörer och världens, nu och sen

Vissa dar snöar jag in på ord (var det ingen som trodde, va?). Apropå det: när började man "snöa in" på saker, det har man väl inte gjort så många decennier?

Att vara insnöad i ordets verkliga bemärkelse är nog inget vidare, men raskt över till något betydligt värre: senaste terrorattentatet, New York. Om och om kommer det man hör vid sådana händelser (på svenska, engelska och säkert fler språk): ”Detta är ett fegt dåd”.

Fegt? Jag kan tänka mig en hel massa adjektiv här, men "fegt"? Motsatsen till feg är djärv och kommen så långt blir det kortslutning i skallen. Jojo, i samma skalle hörs förklaringarna: det är fegt för att civila kommer till skada. Men ändå: "fegt"?

Man använder ordet slentrianmässigt och här hänvisas till mig själv, denna blogg, 8 september. Det handlar om det språk som börjar bli till schablon när grova händelser i vår värld ska beskrivas.

De andra uttryck jag snöade in på ekar i mina öron sen i morse och är av helt annan karaktär. Visserligen är det långt från nytt på dessa bloggsidor, men det var sagesmannen som fick mig att studsa.

En gosse (större delen av hans kläder var blå…), ca två år gammal, såg en kiosk med en glassflagga utanför. Med kraftfull entusiasm ropade han: "Ooo, maj gadd, glass!"

Det brukar mest vara Hollywoodfruar och fjortisar som skriker ”Oh my God!”, men det finns alltså återväxt.

Det är frestande att spekulera: Hur kommer den lille pojkens (eller flickans) barn att formulera sig om framtida hemskheter? Och hur ska samma barn ropa ut sin glädje när de ser en glasskylt?