Det är alltså professionella språkvetare som ligger bakom begreppet inlärd irritation (gårdagens inlägg). Det innebär att man blir irriterad när det språk man lärt sig som barn och som visat sig fungera plötsligt upphör med detta fläckvis eller på stora områden.
Några av de språkligt mångkunniga har berättat för pöbeln att dylik irritation är inlärd och inte medfödd. Jag tackar för möjligheten att inse något så djupt, men med tanke på hur stor min irritation är måste den nog ändå vara medfödd, den ger sig inte trots den psykologiska hjälpen att nå insikt.
Här fortsätter alltså min egen irritera(n)de verksamhet:
Ett ord som blir allt vanligare är ”inkonsistens”, använt istället för ”inkonsekvens”. Varför ett annat ord som ersätter ett sedan länge beprövat? Nå, jag brukar ju tjata om synonymrikedom, säger den uppmärksamme läsaren. Så sant, men varför knycka ord från andra språk för ett sådant ändamål, det är ju rätt konstigt.
"Inkonsistens" fanns inte i SAOL (eller några av de andra ordböcker jag letat i) förrän senaste upplagan 2015.
Vinka farväl till svenska, hälsa wassup till vår nya dialekt.
PS Engelska "inconsistent" betyder även "oförenlig, självmotsägande, ombytlig, ostadig". Kan de användas som synonyma med det svenska "inkonsekvent", det är frågan.
