Det kan vara intressant att fundera på hur världen kommer att prata i framtiden. Visst funkar engelska skapligt som lingua franca på många håll, men gnisselfritt är det inte. Som bekant hakar jag alltsomoftast upp mig på smygabsorberandet av detta språk. Nå, ibland sker det inte särskilt dolt. Ej heller finns någon lömsk avsikt från själva språket, som i sig är vackert och ordrikt.
Norska tycks påverkas ungefär lika mycket av engelska, liksom antagligen även danska. Vad mer är: hållningen (hållningslösheten) inför detta faktum är hos språkarbetare/språkvårdare också likartad i de tre länderna.
I Finland är det same, same, but different, som svensken säger. Där har man två (2) språk man inte vill ha, finska och svenska. D v s de som främst är svensktalande är inte särskilt angelägna om att lära sig finska. Och tvärtom. Många kallar landets andra officiella språk t o m ”tvångssvenska”. Eller som jag hörde citeras i ett radioprogram om språksituationen i Finland: ”Inget är obligatoriskt utom att dö och att lära sig svenska”.
En medverkande lärare beskrev oviljan från båda håll och att man låter engelska bli en brygga. Utifrån kan det låta som en lösning men läraren var noga med det många inte bryr sig om: ”finska OCH svenska har med landets historia att göra”.
Han beskrev den stolthet många kände i Finland när det - för hundra år sedan - plötsligt gick att studera på finska vid universiteten - inte bara på svenska och latin!
Men precis som vid ett stort antal lärosäten världen över författas nu avhandlingar och liknande på engelska Det inhemska vetenskapliga språket går förlorat samtidigt som universiteten skriver rapporter (på engelska?) om nyttan av flerspråkighet. Jojo, kan man säga. Liksom ojojoj.
Läraren i Finland talade lika varmt för landets båda språk. Han hyste samma fruktan som sbråkmakaren, men han ser inte bara ett utan två språk försvinna p g a nutida okunskap.
