En tidnings kulturchef intervjuades just i radion och på en fråga svarade hon "yes". Om det är hon ej ensam, "no, no, no" (som dock inte verkar lika vanligt).
Man hör sällan en svensk svara ”da, si” eller ”igen”. Det sista är ”ja” på ungerska, g-et uttalas hårt, inte som i svenska "igen" som betydde "ånyo" en gång i tiden.
Vi trycker ofta ur oss hela fraser och meningar på engelska, det går av bara farten, if you know what I mean. Ofta hör man att personen försöker låta som om den sätter citattecken runt det sagda, men det är ju konstigt ändå (und sehr selten sagt jemand etwas auf Deutsch, Französisch oder Japanisch).
Visserligen är det bättre att dra hela haranger på engelska än att översätta dem direkt till svenska, men nog för att man förbereder marken alltid, språkmarken. Utan att vara riktigt medvetna (eller så är vi lata) medverkar vi till ett språkbyte på sikt.
Hur lång tid det handlar om är svårt att gissa. Men om nu du råkat hamna på den här bloggen och du lever år 2048 – ja, då kanske du inte kan läsa den! Är vi ännu du, förresten, eller måste jag nia dig?
Då egna genombrottet verkar utebli tänker sig undertecknad en postum karriär med bloggen som framtida åskådningsmaterial, författad på gammalsvenska som den då kommer att vara.
