torsdag 16 november 2017

Ett språk som inte ändrar sig en gång i kvarten kan vara bra att ha

Detta inlägg ska hållas fritt från raljerande, skämtande och utbrott av enstaka språkpetigheter. Efter 67 år i branschen (avser alltså hela livet) vet jag att alla reagerar olika på vad andra kallar ”fel”. Och det gäller inte bara hur man talar/skriver.

Men det är konstigt hur sällan de som arbetar aktivt och yrkesmässigt med språk uttrycker sig normerande. I stället piskar de ofta på de förändringar som förmodligen skulle må bra av att bromsas.

Visst, det kan verka urtjatigt att (i denna blogg) läsa om vad ”språkfolk” gör (inte gör), men jag ÄR riktigt orolig eftersom hållningen (attityden) hos de flesta av dem är densamma man ser i andra sammanhang. Rädsla för att inte ”hänga med” gör att även äldre flyter med i allt ”modernt”.

Ungdomen sköter sitt utan att snegla mycket på föräldrar och de ännu äldre. Dessa kan i sin tur inte nog uttrycka sin hipphet beträffande språk, kläder och nöjeskonsumtion. Jag har inte precis gått fri från beteendet och ser det därför extra tydligt.

Nå, jag struntar egentligen i hur folk klär sig och vad de trallar på för musik, bara de delar med sig av ett så bra basspråk som möjligt. Det gäller förstås i första hand dem som arbetar med språk.

Folk från andra länder, men även svenskar i alla åldrar, bör få tillgång till en skapligt konstant språklära och dito ordkunskap.

Annars är det ingen vits med mantran som "språket är det viktigaste för att komma in i samhället, få jobb och vidareutbilda sig" .

Det händer att man hör en bättre svenska talas av dem som inte varit länge i Sverige. Här avses inte direkt brytning utan hur meningar formas, vilka ord som används. Då brukar jag misstänka att deras läroböcker är rätt gamla. Kanske också deras lärare. Det finns förhoppningsvis många undantag från denna min fördom, om nu det är vad den är.