I min gamla skola tvingades vi lära oss den harangen utantill (ett litet förbehåll beträffande dess exakta formulering...). Den ligger i minnet bland andra arkeologiska fynd som psalmverser, tyska prepositioner, ramsor om hur många dagar månaderna har och annat smått och gott.
Utantillärande har förkastats sedan länge, nu ska barnen från början förstå vad de läser, säger och gör. De ska "forska" utan grundutbildning. Men det är inte alltid dumt att vid unga år lära sig rabbla sånt man inte begriper. Nyttan kan komma senare. Fast vad gäller adverb måste sägas: det finns väldigt många. Få är nog de som behärskar alla, men huvudgrupperna är nämnda rums- (var?), tids- (när?), sätt- och gradaddito (hur?).
 |
| Är den lite mycket eller mycket lite? |
Man känner ibland ett behov av att säga sånt som ”mycket lite” eller ”lite mycket” eller ”ganska lagom”. Betonar man dem olika blir det fantastiskt kul. Många tycker att det är lagom roligt, men jag är ju lite (d v s mycket) lättroad. Betoningen kan förändra innehållet, men ibland bryr man sig inte alls om vad adverben/orden egentligen betyder.
Häromdagen hörde jag en person säga att nåt var "ganska hemskt". Ganska hemskt? Fast bäst av allt var dock ett annat yttrande ur radiolan (googla och dig ska varda uppenbarat!). En kvinna beskrev vad-det-nu-var som "ganska hjärtekrossande". Säkert inget vidare att råka ut för, men det hade ju kunnat vara helt hjärtekrossande.
* En med mig jämnårig sagesman hade en bra mycket roligare grammatikbok som påstod att "adverb är den ordklass om inte är något annat"!
Häromdagen hörde jag en person säga att nåt var "ganska hemskt". Ganska hemskt? Fast bäst av allt var dock ett annat yttrande ur radiolan (googla och dig ska varda uppenbarat!). En kvinna beskrev vad-det-nu-var som "ganska hjärtekrossande". Säkert inget vidare att råka ut för, men det hade ju kunnat vara helt hjärtekrossande.
* En med mig jämnårig sagesman hade en bra mycket roligare grammatikbok som påstod att "adverb är den ordklass om inte är något annat"!
