Efter ca 40 år som korrekturläsare tittar jag bakåt och summerar:
Under 1970-talet ansågs sysslan mycket viktig. Lönen var låg, men en sådan brukar gå hand i hand med viktiga arbeten.
På 1980-talet tyckte många ännu att språkriktighet var nåt att hurra för, men mot slutet av decenniet började naggandet i kanten: inte är det väl såååå jävla noga hur man stavar och skriver?
På 1990-talet undervisades datorer i att ta hand om jobbet. Stort hopp sattes till de s k stavningsprogrammen och antalet korrläsare minskades.
Man sprang vidare på den inslagna vägen under 2000-talet: Äh, lägg ner korrekturen, det är nya tider på g, man måste vara mer tillåtande. Vad ska man med mossigt språk till – och gamla skitregler - nu när framtiden är här?
2010-talet ansåg framtiden vara ännu mer närvarande (fast det rent fysiskt är rätt svårt): nu skippar vi alla gamla språksnaror. Fånga i stället språket för dagen! Huvudsaken är att man förstår!
2017 startade denna blogg som mest handlar om vad språkvetare gärna kallar ”inlärd irritation”.
Och så här ser språkproffsens historia under samma tid ut:
På 70-talet var de många, de var noggranna och normerande - inte så fult som det låter! Decenniet svämmade över av språkriktighetskultur, så till den grad att även undertecknad ibland fick nog.
Därefter kom en långsam men stadig utveckling av masochism/självförakt hos de lingvistiskt verksamma. Språkregler kastades över bord, man började övertrumfa varann i lättsinne, språktolerans, eller vad man ska kalla det, och äsch-utrop. De som förr erbjudit försvar, normer, bastioner, dragna vapen, korståg etc, kunde inte fort nog välsigna individuellt skräddarsytt språk som funkar i stunden. Det är "brukaren" som bestämmer hur språket ska hanteras. Och det blir många bud om den saken i ett digitalt paradis.
Det enda de språkgenerösa yrkesmänniskorna inte har någon förståelse för, sympati med eller tolerans mot är såna som sbråkmakaren. Vi är, som nämnts, offer för "inlärd irritation".
