Häromdan valde jag att skriva en gammal form av "varför" med ett e på slutet.
Den som inspirerat till detta är stilkonstnären Carl Jonas Love Almqvist. I ett litet tunt häfte, Armodets son (1975, i urval av Folke Isaksson), är några poetiska stycken samlade. Bland dem finns den med kända slutklämmen "Blott Sverige svenska krusbär har".
De flesta av dessa dikter är en finfin blandning av allvar, nonsens och mer eller mindre enkla eller sökta rim. Han gör mig ödmjuk, den där CJLA: tänk att det fortfarande går att småle åt poetisk distans nedskriven av en person född för 224 år sedan (på några veckor när)!
Varföre skulle jag ljuga/ i denna vackra stuga,/som omkring sig har narciss och murgrön och päronträd?/ Här vill jag leva i lugn,/ om endast finns här en ugn,/ vari mina skorpor och knäckebröd jag med rikligt besked/ kan grädda./ Samt också därtill en skog, för ved,/ och en insjö i grannskapet att fånga min gädda.
Vi säger att de här verserna skrevs ungefär 1850. Tänk nu detta: Att någon skriver ett avsiktligt skämtsamt och lite lurifaxigt poem i dag och någon förstår det om 170 år, runt år 2190!
Jag kan slå vad om hur mycket som helst att det inte kommer att ske. En för mig rätt ofarlig vadslagning, men sorglig, sorglig.
 |
| Skog för att få ved, insjö i grannskapet för att få gäddor |
