I gårdagens blogginlägg nämndes de utdragna förloppen vid s k spänningsmoment inom nöjesindustrin.
I mitt mycket selektiva minne stannar (t ex och tyvärr) sådant som när, hur och var skit gjorde sitt inträde (tänker inte skoja med ordet avträde just här, det vore billigt). Vad jag menar är företeelser som dök upp och var moderna då - för låt oss säga 30-40 år sedan - och blivit vardag nu. I ett av de tidiga tävlingsprogram som sen skulle drabbas av elefantiasis vad gäller antal drogs plötsligt svaret på en fråga – eller en vinnande persons namn– ut under löjligt långa sekunder, kanske minuter.
Vad händer? tänkte vi när denna plötsliga dramaturgi introducerades. Hjälp! Har programledaren drabbats av sjukdom? Det var ett j-ä-t-t-e-k-o-n-s-t-i-g-t beteende. Kanske trodde sedan tittarna att det var en enskild tv-personlighet som stod och profilerade sig – fast ordet säkert inte fanns heller.
Nu är folk fostrade, nu står de med böjda offerhuvuden och väntar på att bilan ska falla, d v s svaret ska ges. Fast det sker först efter den här fjantiga uuuuuuutdragenheten som eventuellt ackompanjeras av de hjärntvättades handklapp eller ”spänningsmusik”.
Hur kan vanliga människor nedlåta sig till sånt här larv? Det borde protesteras från såväl programledare som det lydigt förslavade folket.
I morgon kommer tankar om andra tidsperioder som klipper dessa tv-dito med fjorton hästlängder. Nej, fler än så, förresten.
