Det finns nya ord och uttryck som sätter sig som en smäck på direkten. Och så finns de man inte gärna tar in i det egna ordförrådet. Vad det beror på? Tja, det är svårt att säga.
När någon nyligen använde ordet ”foliehatt” var känslan där: ”aldrig att jag säger foliehatt!
Innebörden står klar för mig, men motståndet mot just detta ord gör det inte. Antagligen handlar det om hur och när foliehatten började florera. Och det skedde nog under den period undertecknad började bli varse hur stor den nordamerikanska nöjeskulturen vuxit sig i Sverige.
Häromdagen kom åter en påminnelse, när filmen Nothing but trouble (1991) nämndes. Tänk att en fjantig film kan sätta såna spår!
 |
| Ett glas i hatten |
Några år efter den kom Jurassic Park som inte enbart gjorde huvudpersonerna skakiga utan även mig: i en scen såg man plötsligt hur det darrade till i ett vattenglas: Något oerhört stort närmade sig, det var uppenbart.
Det där glaset kan få illustrera hur en människas (min) världsbild börjar skaka. 90-talet känns som en tid när den stora verfremdungseffekten slog till. Världen var bliven en annan – i stort och i smått.
Det ligger ingen osunt svällande svenskhet och pyr i min bakgrund, den har varit mig lika främmande den. Men vattenglaset och foliehatten – där har vi början av en ny era.
