Rätt ner i barnvisor, låtar med svordomar samt repetitiva sånger!

Det finns en slags ordglädje som inte alla delar: det kan röra sånger som ”loppans stolta gång på rullgardinen” (bloggen 19 juli). Det är lätt att få dem på hjärnan. Oavsett vilken slags musik som slår sig ner där kallas fenomenet öronmask, eller som Wikipedia så pedagogiskt beskriver så här: "Öronmask eller hjärnmask är ett stycke musik som fastnar i ens huvud så att man verkar höra det, även när det inte spelas."

”Upprepningslåtar” gillas ofta av barn, men även vuxna. Tankarna går lätt till en visa med bara ett enda ord som text och sjungs av Hasseåtage! Ursprungligen är låten (i original Tico-tico) komponerad av José Gomes Abreu (1880–1935) och var en välkänd trallvariant redan innan Hasseåtages Goddag-version.

Det underliga med den här typen av musikstycken är att man inte ens behöver gilla dem – de fastnar ändå och kan plåga den vars huvud de spelas i. Om och om igen. En som borrat ner sig i saken är författaren och neurologen Oliver Sacks, som i sin bok Musicophilia, i svensk översättning Den enarmade pianisten (2009), beskriver öronmaskfenomenet och en massa andra intressanta saker om hjärnans sätt att hantera musik (eller inte).

 
På min barndoms gata fanns några ungar som ”författade” en låt med enbart svordomar. Kanske var det en protest mot stränga åthutningar från föräldrar och lärare när ungarna svor. (Detta utspelade sig i en tid mycket olik vår nuvarande).

 
Barnen sjöng sig igenom musikern Jørgen Ingmanns (1925-2015) stycke Apache med sin egen text ”Jävla förbannade skitfan”. Det går rätt bra – även om man får tvinga in orden med hjälp av lite annorlunda betoning!