Ett av alla verb plus upp är ”möta upp” som möjligen påverkar det jag värnar om: ett lite äldre språk med riktigt fina nyanser. En reporter sa (i ett i övrigt bra reportage, förstå rätt vad jag beklagar mig över!): ”Vi möter upp en person som kan det här”.
Själv har jag aldrig känt mig fajn med "möta upp". Ibland möter man folk, ibland träffar man dem. Det verkar som om verben har lite olika innebörd, och den varierar säkert från person till person. Jag skulle säga: ”i dag mötte jag Svenne på stan”, av en tillfällighet s a s. Men om jag träffat honom, hade det varit mer avsiktligt: då hade vi stämt möte eller träff.
"Möta upp" känns för stort, på nåt vis, mer som en delegation eller klassträff. Fast jag skulle inte säga ”möta upp” då heller. Nu har reportern ett annat språk, är inte lika gammal som undertecknad, med mera, och ”möta upp” är säkert vad det heter i dag.
I min vanliga Wes Anderson-färgade tillvaro*, hade journalisten sagt ”Vi träffar/har stämt möte en person som kan det här”, för det hade de bestämt en vecka innan.
*Färgsättningen i en del av hans filmer påminner om den tid då mitt eget språk skapades
