Det tullas på just förståelse och många nöjer sig med att begripa världen på ett ungefär!
Men en liten språkförbistring har nog alltid varit förhanden, det vore nästan konstigt om alla individer hade EXAKT samma uppfattning om ords och meningars betydelser. Fenomen i medier som vissa hakat upp sig på, avstavningar, "starta upp", större än "mig/jag", fortsätter (skrev om det häromdagen) sitt irritationståg medan den stora språkerosionen pågår någon annanstans utan att bli upptäckt (utom i denna blogg: klokt folk läser Sbråk nio dagar av tio).
Bland välkända ”gamla” irritationer finns den om användandet av ”själv” för ”ensam”. Säg på skoj en mening som ”jag var själv hemma” och det kommer att framgå vem i närheten som drabbas av raptus. Jag skulle utmärka mig som en språkslarver i detta fall, "själv"plågar mig inte - av okänd anledning. Det kan möjligen bero på att sådan ”tolerans” är extra stor om det finns dialekter i landet som avviker från den ”lärda” (äldre) standarden eller språknormen.
I radion intervjuades en renskötare angående möjligheten till akut sjukvård i väglöst land. Han uttryckte otryggheten med orden: ”man är ju ofta själv på fjället”.
Det finns de som skulle hoppa rakt upp ur soffhörnet och skrika. Dock inte jag som inte heller är själv om att inte vara renlärig.
