Vad den inledningen vill säga är att mycket av innehållet i den här bloggen inte är så viktigt egentligen. Men vänta nu, det är inte så att jag tar tillbaka ilskan över språklig slapphet. Saken är dock den att mycket av vreden gäller språkets yta, estetik, utseende. Snart märker den uppmärksamme att det som i texter och tal börjat låta lite fel men "inte är så farligt" snart glider över i knepiga språkförändringar som slutligen inverkar menligt på förståelsen.
Men det riktigt allvarliga rör liv och död. Om ett språk inte motsvarar ett tunga innehåll känns det extra sorgligt.
Och sorg är ämnet för dagen. En massa människor drabbas av svåra sjukdomar av vilken en är cancer. De drabbade får genomgå en svår tid som ibland slutar med döden. Alla runt omkring den människan drabbas också hårt.
Här kommer en språklig invändning som jag inte är ensam om.
I minnesord finns formuleringar som kanske är avsedda att vara trösterika, men som inte alls känns rättvisa. ”Han förlorade kampen mot sjukdomen” kan det stå. På andra ställen kan man höra att någon i stället "vunnit" denna kamp. Det här låter inte så bra beskrivet med tanke på vilken slags sjukdom cancer är. Jag letar på nätet och hittar ett radioprogram från 2016 som uttrycker saken bättre och mer fullödigt:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6415349
