Skit att störa sig på - eller irriteras av

Det finns ingen som har rätt vad gäller språk. Däremot måste man förstå varje individ och generation som blir vansinnig när det visar sig att det är skit samma med allt man lärt sig. Ibland (förr) var inlärningsmetoden hjärntvätt – "man kan bara säga så här" och "man kan bara skriva så här". Klart folk (vi, jag) kan bli förbannade! En yngre generation samt de som hakar på denna yngre generation för att visa att de hänger med kommer och liksom vänder upp och ner på det som i hög grad skapat ens världsbild. Typ, språket, typ (ibland skämtar jag, ibland är jag allvarlig, get used to it!)

Någon gång kan det roa även mig att reta jämnåriga eller äldre. Det enklaste är att använda en konstruktion som ”hon är rikare än mig”. Hur många procent som tycker att jag pratar illa vet jag inte, men ca hälften korrigerar mig: ”än JAG, heter det”.

Somliga (jag, i alla fall) struntar i detta, ty det går att hitta grammatiskt försvar för sin än-plus-objektsform-av-pronomenet-hållning.

Men det finns annan modern skit att störa sig på. Eller gammal.

"Störa sig på", t ex, är något jag aldrig blivit riktigt fajn (sic!) med. Jag fortsätter att ”störas av” det ena och det andra. Jag ”retar mig på” och jag ”irriteras av”, men "stör mig på" - aldrig!

Mer i ämnet  imorgon, se detta som en klipphängare. Ingen som läser svenska papperstidningar undgår sommarföljetonger i juli. Vem är den skyldige? Vem stör sig på och vem störs av?

Upplösningen ska visa sig mer komplicerad än man tror.