"Förändringsobenägen" är ett skällsord som funnits rätt länge. Det var nog inemot tjugofem år sen jag första gången kallades så.
Nu är det ju som bekant på det viset med ord att de kan ha lite olika innebörd för olika människor även om det allra bästa vore att alla skulle vara så överens som möjligt om ords betydelse. Det är mycket känslor inblandade i ”förändringsobenägen” även om det låter mäkta sterilt. Den som använder ordet om andra bör rimligen själv vara en rackare på förändringsbenägenhet.
Det är vanligt att tro att denna senast nämnda egenskap enbart handlar om att acceptera och använda modern teknik. Men det räcker inte. Den som anser sig ”hänga med” kan i övrigt ha rätt inskränkta tänkesätt som inte fungerar utanför den moderna människans maskinpark.
Man vänjer sig och slutar slåss.
Är man lite till åren går allt sån här av sig självt. Man kritiserar nån modern skit, de förändringsbenägna kastar en snabb blick, värderar en och ler sedan överslätande samtidigt som de tänker: ”Jag låter kärringen hålla på så att hon inte börjar gråta, snubbla, sätta i halsen” - eller vad de nu är rädda för.
Det är ingen bra idé att vara uppviglare och uppmuntra felaktiga beteenden, men jag vill tipsa om att det går att göra mycket i skydd av sitt menlösa yttre.
Hehehe.
