tisdag 4 juli 2017

Man har bott vid en landsväg*

Jämfört med dagens samhälle får man känslan av att ha vuxit upp i en läsebok från 40- eller 50-talet. Eller åtminstone nån av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn. Självklart fanns mycket gömt och hemlighållet elände på den tiden, men ändå.

Det är inte bara enkelheten, den inte helt genomkommersialiserade världen och sommarens smultronstrån man kan sakna: Det är i hög grad språket. Många av dagens ord fanns inte då, och de som gjorde det har genomgått en metamorfos när de fått följa samhällets förvandling.

Begrepp som ”håna” och ”kränka” existerade, jodå,  men jag kan inte minnas att de någonsin användes i min vardagsvärld. Vad har då hänt med människan? Har hon plötsligt blivit ond? Eller drällde det av hån och kränkningar runt mig när jag var barn och där satt jag och inget märkte?

Jag misstänker att ordens valör förändrats. Det gick inte att använda ”kränka” eller ”håna” när en unge (eller vuxen) sa till en annan sa att denne hade stora fötter, sned näsa eller inte kunde stava. (Själv bar jag arvsynden glasögon.)
Nej, de här orden var reserverade för nästan ofattbara brott mot individen.

Jag vill påminna om detta eftersom vissa äldre uppfattas som kärva och okänsliga kärva inför barns och barnbarns vedermödor.

Kom att tänka på det här av ett radioprogram. Ungdomar skulle skapa en nättidning, blogg eller vad det nu var. Där skulle man bl a, sa en flicka, håna Donald Trump.

Det blir antagligen ett hån han kommer att lida väldigt lite av, men språkbruket och innehållet i det som sägs känns inget vidare. Faktum är nog att man inte ska håna någon. Man kan - ska - vara kritisk, man kan argumentera och kanske t o m skälla. Men håna och kränka?

Nu är jag inte direkt vad som kallas bekännande kristen, men många av Jesu (genitiv) ord är inte dumma, ta t ex: "allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."

(Matteus 7:12, 1917 års översättning, gillad av kungen till och med!)


*Så heter en hit och klassiker med Edvard Persson från 1939. Ur filmen "Kalle på Spången"