söndag 9 juli 2017

Regler för regelbrytare

Och i dag blir det fria fantasier och tankar. Om regler, haha.

Finns det något diskussionsämne som är entydigt? Ja, det som går att mäta och väga kan man vara skapligt överens om. Jordgubbarna på självplocket (stavningskontrollen tjurar och tycker att ordet är konstigt) som kostade 62 kronor, t ex. Det hade kunnat gå att kolla försäljaren, men kilopriset stod på ett plakat och kunderna valde att tro henne.

Med språket, kära läsare, är det en helt annan fisk-kittel, som britterna säger. Här står ord mot ord, känsla mot förnuft, regler mot individuellt användande.

Vill invända mot att jag ibland kallas språkpolis, det är själva faen så många gånger detta måste upprepas. Jag är bara ett vittne. Ni vet hur det är: man är den enda som ser klart och resten av världen är blind och döv!

Nästa upprepning: Det måste ändå finnas en stor uppsättning överenskommelser om språkets utseende.

Man kan jämföra med det gamla spelet Monopol, över sjuttio år gammalt i sitt (i stort sett) nuvarande utseende, över hundra om man går till dess ursprung.

Vissa Monopolspelare håller sig strikt till ALLA spelets regler, det har med personlig läggning att göra. I min barndom var vi några som kanske inte direkt tullade på reglerna när det gällde att lägga under oss halva Stockholm men som gömde pengar för att vilseleda motståndarna (känt i andra ekonomiska kretsar, f ö). Ibland fanns det spelare som fuskade så uppenbart och bråkigt att man avbröt och gick hem.

Så kan man väl se på språket: skoja, lattja, välj egna varianter – men håll så många överenskommelser som möjligt. För tusan.

Man kan också jämföra med trafikregler som är livsviktiga att följa – och så finns det tillfällen där omdöme och smidighet kanske kan tänja en smula på regelverket.

Men, som bekant, det finns en enda övergripande regel: ska man bryta mot regler måste man först känna till dem!