Jag går tillbaka till förrförra (eller kanske förrförrförra?) inlägget där jag citerade en språkvårdare som skrev att tidigaste belägget för ”reta sig på” var från 1841. Klart att det är intressant att läsa om tidiga belägg, men efter att några gånger ha fått veta (av språkvårdare) att ord jag klagat på förekommit i gamla landskapslagar och andra äldre texter vet jag inte vad jag ska tycka. Det mesta av allt vi säger har tidiga belägg - man vet inte hur långt tillbaka i forntiden de sträcker sig! Utom möjligen det som översättkopierats från amerikansk engelska i modern tid.
Så här efteråt känns det trist: de språkliga tvivelaktigheter jag och mina generationskamrater åstadkom i skolan på 50-talet (och vidare under hela skolgången) hade inte behövt få röda bockar* eftersom "felen" säkert existerat 1756 eller 1812 eller 1502. Bittert att så här i efterhand inse att man alltid kunnat säga/skriva nästan vad och hur man ville. De jädrans lärarna hade mage att korrigera oss! Man skulle vilja skicka sina föräldrar på dem om det inte vore för sent.
Allt man gått miste om! Allt man kunnat bli om man inte hindrats från att uttrycka sig på just det unika vis alla nu levande kan. Och dessutom överallt.
Jag är så avensjuk.
(Den stavningen finns f ö i många tusental på nätet. Med tanke på antalet ”brukare” – det som sägs sätta normen (lägga ribban) för vårt tal- och skriftspråk - så är det väl bara att tipsa SAOL: AVENSJUK, var det.)
* För yngre läsare: Vi hånades och kränktes med röda bockar när vi skrev fel. Det var inte såna här 🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐 utan såna här ✔✔✔✔✔✔✔.
Och de betydde fel, fel, fel. Brukar inte hänvisa till länkar här, men för en gångs skull. Här är ordet "bocks" etymologi: http://runeberg.org/svetym/0140.html
