Jag fann en liktänkande som ställde en fråga i en återkommande DN-spalt.
De som svarar är språkvårdare från Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden och som på senare tid även slagits ihop med diverse institutioner och arkiv).
Frågan från läsaren gällde uttrycket ”störa sig på” – alltså precis vad jag i gårdagens inlägg skrev att jag störs av . Naturligtvis (var snäll och ana ett spydigt tonfall här) anser språkvårdaren att det går att säga. Och det är ju delvis sant. Jag kan utan problem säga slökerisp och jynkerulp.
”Störa sig på” användes inte i skrift före 2000, skriver språkvårdaren, och tar även upp ”reta sig på” och ”det retar mig”, som ska vara lika vanligt vanligt nu som då. Ja, tacka fanken för det, det var ju vad man sa innan!
Sen blir det svårt att reda ut varifrån ”störa sig på” kom, samt att det antagligen ökat p g a att det talspråkliga flutit ut mer i tillvaron p g a ett väldigt skrivande av kreti och pleti (se bl a denna blogg).
Jag har svårt att tro att det finns ett engelskt inflytande i just detta ”störa sig på” som inte verkar vara en av alla eviga slappöversättningar. Men det går ju även att hitta massor av inhemska horrörer - vi uttrycker oss så, vi som är såna här.
Men såna är inte språkvårdare, ty de tycker att det mesta är okidoki.
”Uttrycket störa sig på finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841”, skriver språkvårdaren i sitt svar.
Mitt lågintensiva men dock utbrott fortsätter i morgon.
Frågan från läsaren gällde uttrycket ”störa sig på” – alltså precis vad jag i gårdagens inlägg skrev att jag störs av . Naturligtvis (var snäll och ana ett spydigt tonfall här) anser språkvårdaren att det går att säga. Och det är ju delvis sant. Jag kan utan problem säga slökerisp och jynkerulp.
”Störa sig på” användes inte i skrift före 2000, skriver språkvårdaren, och tar även upp ”reta sig på” och ”det retar mig”, som ska vara lika vanligt vanligt nu som då. Ja, tacka fanken för det, det var ju vad man sa innan!
Sen blir det svårt att reda ut varifrån ”störa sig på” kom, samt att det antagligen ökat p g a att det talspråkliga flutit ut mer i tillvaron p g a ett väldigt skrivande av kreti och pleti (se bl a denna blogg).
Jag har svårt att tro att det finns ett engelskt inflytande i just detta ”störa sig på” som inte verkar vara en av alla eviga slappöversättningar. Men det går ju även att hitta massor av inhemska horrörer - vi uttrycker oss så, vi som är såna här.
Men såna är inte språkvårdare, ty de tycker att det mesta är okidoki.
”Uttrycket störa sig på finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841”, skriver språkvårdaren i sitt svar.
Mitt lågintensiva men dock utbrott fortsätter i morgon.
