Radiojournalisten sa om en person att denne ”grimaserade illa”.
Hm, ja, det kan man förstås tycka om den som inte grimaserar som den ska, men förr i världen sa man antingen ”grimasera” och menade då göra miner i största allmänhet eller ”grina illa”. Det senare brukade uppstå om man såg eller åt något äckligt eller kände lukten av det. Tja, man kunde förstås grimasera också, men det är två uttyck: "grimasera" eller "grina illa".
Att blanda uttryck tycker inte folk är så farligt, men blir det mer av denna blandvara så börjar den språkliga överenskommelsen mellan oss att svaja. Eller ”vaja” som många säger. Förr, i den petiga världen när folk inte var så klyftiga, kunde en flagga ( t ex) vaja för vinden, en mössa kunde sitta käckt (eller nåt annat lämpligt adverb) på svaj.
Men om nu vaja och svaja smälter ihop till ett ord - på liknande vis som ett oräkneligt antal andra, så får man kanske förstå att Svenska Akademien tar in ord som ”approach” och ”random” i ordlistan. Det är ju ett sätt att utöka det svenska ordförrådet.
Så vore också att ta in ordet för "approach" från tok pisin: "go o kam klostu", eller samma ord från lettiska: pieeja. Ja, ni förstår principen.
Det kommer att bli en stooor ordbok.
