Ludditens bekännelse

Med språk är det som det mesta här i världen: form och innehåll hör ihop och är lika intressanta. De som vill skriva in mig på ett trevligt sjukhem för halvgalna inser inte att vad som mest fångar min uppmärksamhet är innehållet. De hör bara en besatthet som rör sig om prepositioner, verbformer och ord som strömmar in från ett annat språk.

Men! Jag följer också vissa ords väg genom de decennier jag upplevt och häpnar över förändringar av alla de slag.

Ett uttryck som användes flitigt under sent åttiotal – och ännu mer under tidigt nittiotal – var ”snuttifiering”. Det användes mest av sådana som rörde sig framåt (tja, riktningen kan diskuteras) ovilligt och med klackarna i backen. Jag hörde till dem. 

Och i dagarna hörs allt oftare ett gammalt skällsord från förr som ska beskriva oss ovilliga. "Ludditer", väser man mellan tänderna, som om det vore  ett modernt uttryck. Det känns hedrande, åtminstone för dem av oss som är ludditer från födseln.

”Men än alla fall”, som ett kamratbarn sa, nu, med snuttifieringen fullgången, hör/ser man nästan aldrig ordet.

Det är något av ”den som sa’t han va’t” över det hela, det finns ingen anledning att benämna det som blivit vardag och en del av folks liv. Jodå, mitt också. Ingen kommer undan.

Mer gammal skit imorgon.