Om honom bör också sägas att han har dragit nytta av en dialekt som många inte anser vara Sveriges vackraste. Hatten av, som man säger, vad gäller den gärningen.
Tillbaka till självobservationerna: ”Vad i helskotta är det jag säger?” kan en lyda. I ena sekunden får man ihop meningar som ”vad är det här för plejs” och i andra (det skedde nyss): ”det hade han inte tordats”. Det är så det går till när folk talar i vardagslag. Man sitter inte och tänker ut sina ord i förväg, de bara kommer. Och då händer det att man kan undra: ”Vad sjutton, ’tordats’, heter det verkligen så?”
Ja, det gör det. Kanske inte längre, men ändå. För att få fatt i ”torde” i SAOB måste man slå upp verbet ”tör”. Men texten är så specialistfärgad och mångordig att det är bäst för en nutidsmänniska att vända sig till Wiktionary. Vilket visar sig vara som att sticka in skallen i nästa getingbo. Där finns diskussioner om ”torde”, men minst lika svåra att förstå som SAOB.
Går till 2015 år upplaga av SAOL som ger följande ganska knapphändiga och likaså svårlästa beskrivning (men SAOL är inte en långrandig ordbok): ”töras el. tordas verb tordes, torts el. tordats, pres. törs”. Betydelsen av tordas är ”våga”, läggs till på slutet. Ett snart hundraårigt minne från en annan skola än dagens viskar i örat att ”hade tordats” är pluskvamperfekt, d v s något som avser en fullbordad handling i förfluten tid. Om man undrar över tempus...
Dags att ge upp. Ofta kan man sitt modersmål men har ingen aning om grammatiska förklaringar. Men det är korrekt att säga ”hade tordats”. Däremot kan man inte böja ”borde” så att pluskvamperfektum blir ”hade bordats” för då blandar man ihop två verb, ”borde” och ”borda”. Talar man gammal svenska som en annan ibland gör så heter det ”hade bort” när det gäller verbet "borde". Men i en mening som ”De hade bordats av pirater” (borda) handlar det om en historia som nog är allvarligare än vad någon hade bort göra.
