Dagens exempel är, som nästan alltid, hämtade ur medierna. Och, som nästan alltid, kommer texten att lysa av förvåning över vad människor med journalistutbildning säger och skriver. Ändå kommer det sagda/skrivna att visa på vad som är lite skojiga felsägningar. (Felsägningar, hm, vad säger jag? FEL? Folk, det skrevs för ett par meningar sen, har ju rätt att uttrycka sig precis hur de vill. För här lever vi, till skillnad från på andra ställen i en fri värld.)
Så här sa en: ”Detta var droppen som brast”. Med varm hand lämnas åt läsaren att fundera över ursprungen till den formuleringen. Men visst: som språklig bild är den väl bra? Vem har inte sett droppar som brister?
Nästa sa: ”De flydde hals över huvet”. Intressant. Själv anhängare av att man använder talspråk i medier – och säger ”flicker” istället för ”flickor”, ”nie” istället för ”nio”, o s v – tycker jag ändå att det kanske inte är en bra idé att göra talspråk av ett gammalt uttryck som lyder ”hals över huvud”. Men vem är man att anse det?
Den tredje sa: ”Man lovar stort och håller tunt”. Och igen: så kan man också säga, förstås. Men det fanns en gång ett uttryck som löd ”lova runt och hålla tunt”. Shit the same, liksom, för vem är man som sitter och skriver sånt här om sina medmänniskor?
