Men stopp! Förfäras ej! Bakom dessa skämtsamma rader med en air av tidigt 1900-tal sitter ett ilsket fruntimmer och vrålar på fullaste allvar. Nu moralen. Det är inte bra när mediearbetare i intervjuer tjatar på sina offer som, t ex, kan vara idrottare som ska avsluta sin karriär.
Intervjuaren undrar hur det känns. ”Det känns märkligt”, svarar idrottaren. Genast kommer följdfrågan: ”Hur menar du då märkligt?” De pratar vidare om sportarens gamla bedrifter och denne säger om en särskild händelse: ”Jag var helt slut efter det loppet” och får följdfrågan ”Hur menar du då slut”?
Men till det ännu värre, den riktigt osmakliga krigsrapporteringen i medier. Egentligen är det för otäckt att återge, men det jag tänker på är tillfällen när utrikeskorrespondenter med ”dramatiserade” berättelser beskriver krigsplatsernas döda människor – särskilt barn.
Särskilt tycks P1 lida av att inte vara ett bildmedium, vilket gör att reportrar i stället målar med ord på ett sätt som ligger en bra bit från anständighet och känsla för mänsklig integritet.
De flesta av oss kan nog skapligt föreställa oss de fasor och lidanden som ond bråd död för med sig utan att någon hjälper oss på traven med teatrala röster, konstpauser och hyenementalitet.
