Några i min närhet korrigerar mig stup i kvarten. Det gäller bl a när att jag säger (nu kommer det eviga exemplet) ”större än mig” i stället för ”större än jag”. En annan hojtar för att jag betonar ”otrolig” fel. I sällskap med andra syndare har jag då lagt betoningen på andra o-et. ”Säger du orOlig också?” lyder den syrliga kommentaren. ”Eller omÖjlig”?
Men jag vänder mig inte till en större allmänhet, i alla fall inte i tal, utan sitter mest och smågnäller på dem som bör uttrycka sig så rätt som de flesta är överens om är rätt. Den förväntan bör man få ha på journalister, politiker (som t ex inte borde kalla någon människa ”as”), författare och andra som måste vara medvetna om den makt språket besitter.
Häromdagen talade en författare (som också är jurist) om sitt skrivarbete och sa bl a ”min ambition är ”autencitet”. Just det ordet var – trodde jag – ett av dem språkarbetare var extra noga med. Det heter ”autenticitet”. Skriver man det som jag i Word just nu, stryks ”autencitet” under med rött. Det kan vara en hjälp även om Word har sina brister.
Vidare sa författaren ordräckan ”upptagen vid” några gånger, t ex i meningen ”om deckargenren är upptagen vid den individuelle mördaren/…/ så är jag är intresserad av strukturala frågor”. Även om jag inte känns vid ”upptagen vid” så ska författaren slippa ovett för sina ”strukturala” frågor.
I ordbibeln SAOL från 2015 ges nämligen ”struktural” som synonym till ”strukturell”. Medan ”struktural” i upplagorna dessförinnan följdriktigt verkar ha buntats ihop med idéströmningen ”strukturalism”. Vad 2015-upplagan uppvisar är förmodligen bara en av tusentals anpassningar till engelsk vokabulär.
