”Jag varnar för känsliga lyssnare”.
Felformuleringen kan dock tolkas välvilligt: jag skulle nog kunna kalla mig känslig tittare/lyssnare som man borde varna för eftersom jag lätt blir arg.
Och just nu glider vi över från bokstävernas språk till bildernas. Ett prima P1-program, Medierna, tog nyligen upp de alltmer uttänjda gränserna för vilka slags bilder från krig som tv:s nyhetsprogram (och andra) väljer att visa. Här finns två olika åsikter från medierna själva (och en del tittare): en är att man minsann ska visa verkligheten som den ser ut, basta. SVT säger på sin hemsida: ”Det är vår plikt att visa krigets nakna brutalitet”
Den plikten är som man förstår relativt ny. Dessförinnan fanns regler som inbegrep respekt och integritet vad gällde denna typ av bilder.
Det andra åsikten (min, bland andras) säger att allt våldsammare bildmaterial lätt verkar i motsatt riktning mot vad mediet säger sig vilja uppnå och blir i stället avtrubbande. I värsta fall erfar man att det spektakulärt spekulativa ligger nära. Det är vanligen bilder som visar ”mest” och ”värst” som blir de mest sedda. Vad nu det säger om människan.
Även radion tar upp ”bildkampen” genom ett nytt slags dramatiserade nyhetsberättelser och dito beskrivningar. Från kriget i Ukraina hör man ofta en manlig och en kvinnlig journalist på ett, måste man säga, teatraliskt vis, läsa en rad var av typen: 1) Nedanför det öppna fönstret i det sönderbombade huset ligger en svårt sargad människokropp. 2) Bakom knuten ser man skymten av ett litet barns ben som sticker fram under en filt. En nallebjörn ligger bredvid.
Citaten är inte exakta, men en bra imitation av hur de tänjda gränserna låter. Utan egen erfarenhet men även utan hjälp av bilder har jag tyckt mig förstå vad krig innebär: förödelse, sargade kroppar, ofattbar tragik.
