Men visst hyser man förståelse för Don Quijote som slogs mot väderkvarnar. Eller pojken (i en saga) som skulle få prinsessan och kanske någon del av kungariket om han under mycket kort tid tömde en sjö med hjälp av en sil.
Ett radioprogram ledde in tankarna på omöjliga uppdrag: det handlade om entusiaster som arbetar med att restaurera jordens ekosystem. Tipsen var av arten ”skaffa ett humlehotell” för trädgården eller balkongen. På andra ställen har jag läst om hur man kan ställa ut vatten åt törstiga bin, humlor och andra viktiga insekter. Man tar en låg skål och fyller med stenar eller spelkulor så att insekterna inte drunknar.
Insatser för miljön, det må gälla naturen eller språket, kommer inte att väcka beundran hos större delen av omgivningen, men det kan inte hjälpas: man måste hoppas att pojken tömmer sjön och att prinsessan var värd jobbet. Och man måste hoppas att insektshotellen kommer att vara till gagn för gästerna samt att de inte drunknar i dryckeskärlen.
Detta milda och nästan sentimentala inlägg ska slutligen krönas av ett citat från Albert Schweizer, som fick Nobels fredspris 1952:
Exemplet är inte ett av sätten att påverka andra; det är det enda.
