Det var verkligen inte länge sedan som jag, på denna plats dessutom, fick ett mindre (inte smärre, det tar vi en annan dag) utbrott som handlade om hur vår verklighets folk uttalar tal som är högre än 100 (hundra).
Nu är det tyvärr åter aktuellt i samband med det nya decenniets inträde. Kanske har jag drabbats av selektiv hörsel, låt mig utveckla! Men ändå! I talade medier hörs det om och om igen: ”Tjugo tjugo”, kallar journalister (och lite annat löst folk) detta nya decennium.
Tjugo tjugo (med hörbart mellanrum)? Vafalls?
Nu är jag visserligen lite hjärntvättad av en längre tid som korrekturläsare på en tidning, men det är längesen och sedan dessa fjärran årtal, typ nitton nitti, verkar svenskar ha bestämt sig för att sluta säga nittonhundranittio. Om de talar om freden i Knäred, säger de att den slöts sexton tretton? Och när de fortsätter tala om historiska händelser säger de då att slaget vid Hastings (det enda man minns och som är mångas lösenord) utkämpades tie sextisex? Va?
Och de som på så vis språkar om historia, är de kanske födda nitton sextitvå, nitton fyrtiåtta och tjugo noll två? Va?
Om vi förr sagt sextonhundratretton o s v, är det väl bara att fortsätta? Och säga tjugohundratjugo (eller tvåtusentjugo, om man hör till den falangen). Man tjänar ett par stavelser! Herregud. Tjugo tjugo! Den som säger så kan man på goda grunder kalla fem-femma.
Ordvalet stinker av lättsinne.
Ursäkta, det gick inte att låta bli. Förrförra meningen är ett citat ur en artikel i Sv D, ”Fem ord att se upp med i det nya decenniet”, av Stig Strömholm, 1 januari, 2020. Den handlar i och för sig om andra ord och uttryck, men meningen ”ordvalet stinker av lättsinne” är något att lägga beslag på. Eller ”appropriera”, för att översätta till nysvenska.
